linafina

Idag i Diabetes-tidningen läste jag om hur det är i vissa andra länder. 

Det är helt löjligt, inte klokt. 

Till exempel i Kina måste man ljuga om sin diabetes om man vill läsa på universitetet för där kommer inte folk med typ 1-diabetes in. 

Och i Moçambique kostar diabetesbehandlingen upp emot 75% av ens årliga inkomst. 

I Pakistan räknar man varken med att få jobb eller bli gift när man har diabetes. 

Okej att okunskapen är stor även i Sverige hos "vanligt folk" (man har hört vissa historier tex om föräldrar till diabetiker som får komma till skolan och förklara för andra föräldrar att det inte smittar...) men det är ju inte draget till sin spets som ovan med påverkan på skolgång, jobb etc och det finns ju kunskap inom sjukvården och, viktigast av allt, vi har tillgång till gratis hjälpmedel. 

NU - dags för sen träning!