linafina

Min vision var att jag skulle flyga fram över asfalten, som alla andra gör, med hästsvansen fint guppande (den detaljen må ha funkat) och se helfräsch ut. 

Det hände. Inte. 

Efter tre steg tänkte jag: vad i jisse namn, har jag blivit förvandlad till någon form av flodhäst under dagen? 

Det kändes som om jag skulle stampa igenom asfalten och trampa hela vägen till andra sidan jordklotet - Kina?

Sedan blev jag plötsligt väldigt medveten om mina ARMAR. 

När man går hänger de ju bara där och pendlar. 

Men så kan man ju inte springa. Det hade ju sett heldumt ut. 

Testar att höja dem. Helt för högt upp. Det blir att axlarna drar upp sig och man får ont. 

Sänker dem. I höjd med höften. Känns helt onaturligt. 

Jag vet fasiken inte heller vilket tempo som är normalt. Och jag fick håll. Efter sisådär 500 meter. Då slutade jag springa. Det räckte. (Ni som springer maror och sånt, hatten av - ni är komplett galna). 

Hade jag fortsatt springa vet jag av erfarenhet att jag även fått problem med benhinnorna. Och typ håll i ryggen. 

Alla snackar om in genom näsan och ut genom munnen. 

Det blir ju inte lättare av att man blir snorig varenda gång man springer heller så man ska springa där och sniffa...

Slutsats: Borde gå en kurs i löpteknik.